Markus Bokrunda En Komikers Uppväxt s.197 - slutet

1. Jag var ledsen när jag förstod att Thomas mamma tänkte ordna ett kalas och skicka breven till föräldrarna istället för eleverna. Jag förstod direkt att ifall den mobbade killen skulle ordna ett kalas alla var tvungna att komma till skulle ha få en extra ranson stryk dem kommande veckorna. Han älskade sin mamma så stort eller var så feg att han inte sa till henne att han inte ville ha ett kalas och att han visste konsekvenserna.

"Rummet är stilla och mörkt. Dagsljuset silas in genom en liten glipa i gardinen. Här skulle han kunna förbli.
Ligga under sängen i dunklet och bara andas." s.199

Jag tycker att detta förklarar Thomas ovilja till fest och sällskap. Hans föraktningar om festen och dem följande konsekvenserna under och efter festen.

2. Jag tror att Juhas tolerans inte räckte enligt honom kunde Thomas bara inte fatta att han vill bara vara Thomas kompis när ingen annan ser precis som med Jenny. Juha vill inte ge upp sitt status och coola vänner men till slut så var han tvungen att ge upp mycket mer alla riktiga vänner. Men i stundens hetta kunde Juha inte kontrollera sig själv och bara kastade på allt som rörde sig men i stundens hetta så gav Juha upp mycket mer än bara stenen omkring sig.

3. Thomas har blivit utvald att bli mobbad av dem "coola" av "anledningar" från första starten av sin skolgång och jag tror ej att man får den bästa viljan att gå till skolan under dem händelserna. Han ha sett hur ledsen hans mamma varit och att det var han som orsakade den det får honom att känna sig som en plåga på välden och inte rättmätigt existerande. Känslan av att gå till skolan varje morgon och bli mobbad, känslan av att bli sagd att man ska bli slagen, jag är överraskad att han inte gjorde det tidigare.

4. Jag kan förstå budskapet och anledningen och kan också uppskatta en förlåtning av mig själv i livet då och då men det är ingenting jag vill massivt förespråka jag vet att ifall man förlåter sig för ofta lär man sig ingenting   man lär sig inte att bygga murar från sina vänner utan sina fiender. Ifall man alltid förlåter sig själv vad finns det att förlåta och lära, man lär sig inte från sina vinster som från sina förluster. Man ska göra en bra för alla stereotyp av sig själv och alltid följa den.