Lisas inlägg s.197-slutet

 1. När jag läste om kalaset tyckte jag synd om Thomas för han ville ju inte ha något kalas, men han vågade inte säga till sin mamma att man inte kunde ha kalas när man gick i sexan och att han absolut inte skulle bli mer populär utan tvärtom ännu mer mobbad och slagen än det han redan var. Men han älskar sin mamma så mycket och hon blev så glad när hon kom på iden om kalaset som skulle bli en succé, då ville han inte säga emot.

”Han önskade att hon alltid fick vara glad.
Älskade mamma.
Det är hans fel att hon ofta är ledsen.
Han kommer in på sitt rum. På sägen har hon lagt hans kostym.
Den är illgrön.
Thomas vill gråta det är hans fel att kostymen är så ful och illgrön. Snälla mamma som har ordnat ett så fint kalas.” s.199

Jag tycker att det är taskigt att klass kompisarna (inte alla) dömer honom efter hans mamma. För det var ju inte han som ville ha ett kalas det var ju hans mamma. Jag tycker att man inte kan döma en person efter deras föräldrar eller bakgrund. Jag tycker heller inte att man kan mobba någon eller slå någon för att han/hon hade ett kalas fast man ”måste” ha hippa eller liknande i sexan. Jag tycker i alla fall att det inte är schysst av dem att döma honom efter sin mamma. Kalaset är inte det ända exemplet i boken där de dömer honom efter henne, för de nämner på ett flertal ställen i boken när de pratar om Thomas, han och hans tyska mamma som är så konstig och jobbig.

 2. Jag tror att det blir för mycket på samma gång att han helt enkelt inte klara av mer. Först kommer Thomas springande efter honom när de "coola" tittar på och så kommer Jenny och lägger sig i och så lägger Lennart en dum kommentar:

"- En sån feg jävel som kastar sten! ropar Lennart" s.214

När Lennart säger det så tror jag att det blir för mycket för Juha och all ilska och sorg sprängs inom honom och då tänker han inte alls på vad han gör. Han är bara så arg och vill bli av med sin ilska så han kastar gruset runt omkring sig som ett galet djur.
När han gör det förstår han att det är ”över” att han är ”besegrad” och att han har förlorat.

3. Thomas har varit mobbat och utsatt genom hela sin skolgång. Han har sätt hur ledsen sin mamma har varit. Och den känslan att det är han som gjort henne olycklig är svår att ta emot, den är svår att ha och se varje dag. Känslan att alltid gå runt och vara rädd.
Jag kan på sätt och vis förstå honom, att varje morgon vakna med en stor klump i magen och att varje kväll somna med en klump i magen, att det inte är kul och att man klarar av det en period men någonstans går gränsen. Jag tror att alla har en gräns man orkar inte hur mycket som helst, det spelar ingen roll hur stark man än är någon gång så slocknar ”gnistan”. Men jag tycker ändå att Thomas höll den tänd länge han var stark och orkade stå ut. Jag tycker att om man ser någon som ser ut att ha en ”gnista” som håller på att slockna ska man hjälpa den personen att få tillbaka glöden. Det kan räcka med ett ”hej” det räcker som en hjälp på traven. Det är tragiskt att boken slutar så här men man får verkligen en insikt hur jobbigt det kan vara, från flera olika vinklar och personer men ändå samma händelse.

4. Ja på sätt och vis håller jag med jag tycker att man ska förlåta sig själv om något i livet inte blev som man hade tänkt sig, men jag tycket också att om det som blev fel och det går att göra någonting åt eller går att åtminstone försöka att göra någonting åt det så ska man göra det. Man ska följa sina viljor här i livet och göra, tycka och tänka som den du är och inte som någon annan tycker tänker vill eller gör bara för att passa in, nej jag tycker att man ska följa sitt hjärta och aldrig låta gnistan slockna men heller inte släcka den hos någon annan.